everyday i have the blues.

kom just hem från ett besök på lasarettet. 
känner en stark ångest över detta, men det är inte mycket jag kan göra. känner mig fruktansvärt ledsen och kan inte hantera det över huvudtaget. vet inte hur jag ska få ur mig skiten. hatar att sitta och tjuta och inte kunna styra över mitt liv.
jag försöker verkligen, på riktigt. men det duger inte, för mig själv.
nu kanske jag överreagerar, men det är så jag känner.
jag vill bara bli av med den här förbannade ångesten som hela tiden gnager i hjärta och själ. jag blir så frustrerad!!! jag önskar att folk bara kunde förstå för en minut hur det känns. inte fan är det kul iaf. tänk dig själv att må piss varenda jävla dag och att aldrig kunna säga en enda dag att: "- idag mår jag så jäkla bra!". eller bara säga att jag mår bra idag. 
när jag träffar folk, som är bekanta svarar jag alltid på frågan "- hur är läget?", att det är bra. och varenda gång blir jag förbannad på mig själv och tänker att det är ju faktiskt inte bra. men sen är det ju så att folk jag inte känner så väl har egentligen inte ett skit med att göra hur jag egentligen mår eller vad som är fel. det kanske låter dumt, men det är så det känns.
jag är varje fall väldigt lyckligt lottad över att ha en så bra familj, pojkvän och vänner som accepterar mig och försöker att förstå. att de alltid finns där och inte blir rädda och sticker. 
vissa har det värre, som inte har det stödet. 
som sagt, jag är lyckligt lottad.


ska försöka ta mig ut på en promenad, även fast jag känner för tillfället att jag bara vill gå och gräva ner mig någonstans. lägga mig i sängen och inte gå upp förrän det gått över. men om jag skulle göra det skulle jag väl aldrig komma upp ur sängen igen.
det är helt enkelt dags att ta tag i skiten och fortsätta kämpa vidare i kampen mot ångesten och all annan skit som sitter fast någonstans där, inne i kroppen, den gömt sig. 


enough is enough.


/C